Lite om året som gått

Någon sade att optimisten inväntar nyårsaftonens tolvslag för att fira det nya året, pessimisten inväntar tolvslaget för att försäkra sig om att det gångna året verkligen är över.

Jag känner igen mig i den pessimisten allt som oftast. Julen förknippar jag med ångest, befogad sentimentalitet och betungande nostalgi. Nyårsafton, då man enligt gemene mans mikrokosmos, bör spricka ut i glada tillrop och klistra på ett leende under denna festivitas afton. Jag har av förklarliga inte så mycket att le åt en kväll som är så starkt förknippat med inmundigandet av alkoholhaltiga drycker. Önskar jag kunde känna den där oforcerade glädjen andra lyckas tillämpa, men utan ruset av (ja, nu skall jag namedroppa) Elmer T Lee, Buffalo Trace, Rock Hill Farms, Wild Turkey rare Breed, Highland Park, Ardbeg och Balvenie kan jag detta året inte uppbringa den glädjen. Stunderna som borde vara fulla av framtidshopp, en tillförsikt och försiktig optimism, faller platt till marken som en hostslemmig bakfylleloska.

Den 14 februari 2012 är det ett år sedan jag drack. Då blir jag ett år gammal, som det heter. Just nu känns det kommande ettårsfirandet mest som ”Jaha, där förlorade jag 365 dagar” och inte alls som något positivt. Som någon sa ”Det bästa med att vara nykter innebär att man får livet tillbaka. Det värsta är att man får sitt eget liv tillbaka.” Villrådig, i ett existentiellt träsk. Precis där jag egentligen alltid varit emedan jag nu saknar bedövningsmedlet med vilket vi uthärdar livets operation.

Några saker jag lärt mig under året: Om mig själv har jag lärt mig att om det är något jag innerligt och med glödande furiositet hatar mer än trångsynthet är det foglighet. Den valhänta låt-gå-mentaliteten som underkuvar sig vadhelst som slängs i ansiktet av fruktan att uppröra motparten. Människor som blivit hunsade och upphöjt det till normalitet, medvetet eller omedvetet. Nu syftar jag inte på misshandlade kvinnor som fortsätter leva under förtryck för att de på ett Vem är rädd för Virginia Woolf-liknande sätt inte känner till ett annat sätt att fungera,  utan den vardagliga, ofta subtila formen av foglighet. Den ryggradslöshet, själlöshet, vekhet och föraktlighet jag har i åtanke när jag tänker på denna foglighet är i många fall värre  än trångsynthet. Och jag är tämligen övertygad om att vid minst ett tillfälle under 2012 kommer jag att explodera i raseriutbrott då min gräns – som är oerhört generös – överskridits.

Egoismen regerar: Det är ingen slump att jag någon gång i 20-årsåldern började intressera mig för Thomas Hobbes verk. Du vet, han som myntade uttrycket att människan i naturtillståndet lever i ett allas krig mot alla. Man är sig själv närmast och ser alltid först till sina egna behov. Detta må vara ren självbevarelsedrift, men när principen appliceras på vardagslivet, och där egoismen dessutom förses med knivar man gärna hugger andra i ryggen med, är det ett förhatligt beteende. När egoismen blir till den judiskstinkande ormsnikenheten mår jag jävligt, jävligt illa.

Men det har ju också hänt positiva saker under året!
Kronprinsessan väntar barn.

10-i-topp-listan vi alla väntat på. Not.

Skurkarna vid Simon Wiesenthal-centret har satt ihop årets lista över de värsta antisemitiska uttalandena under året. När jag läste om den tog jag ett litet glädjeskutt och när jag läste listan undrade jag vad allt rabalder handlar om. Det fjärde och femte på listan är förvirrat och dumt, men det övriga är ju inget ont förtal som underbygger semiternas tillvaro, det är sanning. Visserligen sanning i varierande grad men vem kan vända sig emot vad för mig tidigare okända greken Mikis Theodorakis säger?

“Everything that happens today in the world has to do with the Zionists… American Jews are behind the world economic crisis that has hit Greece also.”

Jag vill se en motsvarande lista för de tio värsta svenska landsförrädares uttalanden.

FRAMTIDEN ÄR DÖD – NJUT AV DET FÖRGÅNGNA

Kanske börjar jag bli gammal och torr, trött på livet och dess skeenden redan strax efter 30 fyllda, men när jag ser dagens unga… Herrejävlar, i sina modestylade hockeyfrillor och moderiktiga kläder, då blir jag rädd. Visserligen har vi en chans innan dem att komma till makten, och då, om jag skulle vara i verkställande framtidsutskott – terminera dem alla.

Hur gubbsjukt det än må låta hade jag och mina partners in crime en känsla av vad som var rätt och dess konsekvenser. Idag tror jag på allt och intet. Det finns inget förtroendeingivande i dessa sjtärtparfymerade och korrekt modemässigt klädda skithål, även om de har ambitioner. ”En föredetting som inte vågar se potentialen hos den kommande generationen”, må de säga. Mycket möjligt, men inte desto mindre sant.

Västerlandets undergång har diskuterats länge. Vad som är avgörande, vilka indikationer man bör vara varse och vilken taktik som bör verkställas. Spengler må ha varit före sin tid, men vad hade han sagt om han sett dagens Europa? Jag gissar på att han skjutit skallen av sig i ren desperation över vetskapen att nu finns det ingen återvändo.

Idag har vi en övre skolgående generation som får lära sig fördelarna med multikulturalism, men som fördöms om de påpekar så lite som en enda nackdel med densamma. Demokrati hej å hå. Demokrati av idag är detsamma som hundraprocentig acceptans och hundraprocentig intolerans mot minsta förbehåll mot det accepterade.

Vilken skön ålderdom vi har att vänta.

Acceptansen av idag har nått rekordhöjder i det avseendet att det tillåter det oacceptabla, och i sin mjukglassdresserade kostym har den inte kraft ens att höja sin röst ens emot de mest uppenbara förbrytelser. Den tiofaldiga cocktailen accepteras som gemen, och inte en jävel i Stockholm rynkar på ögonbrynen. Men det är så klart, när dessa dinosaurier är döda har de inget ansvar, bara historien har att bevisa för dem de ödesdigra konsekvenser deras sk ”politik” medförde.

Framtiden är ett svart hål. Bara de blinda erhåller en bit av den bräckliga och eftertraktade varan lycka.

För nästan exakt ett år sedan skrev jag detta:

Jag vaknar upp mitt i natten med vetskapen att jag gjort det värsta misstaget i mitt liv. Jag är ett monster. Ett monster av ånger och ruelse. Jag lyssnar på 80-talshits och försöker släta över mitt monstruöst dåliga samvete med nostalgi. Det går inte så bra. Snart lyssnar jag på Sigur Ros och sköjer ner det med monstruösa mängder jack, precis som förr i tiden för att döda ångest, nu för att döda det dåliga samvetet jag bara har mig själv att skylla för.

JD och en hela Grant’s. Men det gör det hela inte bättre. Jag ska ju vara på bättringsvägen. Ordna upp livet o få praktik som GD. Just nu tar högoktanen över.

Imorgon, dvs om 7 timmar, kommer jag lida kungligt. Svettas, ha ångest och ångra vad jag ställt till med.Inte bara för bakrusångest. Utan för vad jag gjort mot *** och ***. Sveket. Det stora sveket.

Fuck vad jag saknar dem.

Jag häller upp en10:a? 12:a? 15 cl? Gulp. Ner slank den. Den finns inget sämre sätt att döda ett dåligt samvete än med sprit. Ren sprit. Men just nu tillstår inget annat. Ringa 112? Bli Inlagd? Nej tack

Plötsligt, i detta tillstånd, kommer jag att tänka på den enskilda kvinnans ondska. Jaja, det är alltid synd om den som dricker, men faktum är att all genuin ondska, kyla och djävulskap jag upplevt i mina miserabla dagar har varit genom eller på grund av kvinnor. Lyckligtvis är hon, ämnet för allt detta mitt misogyna hat, idag död genom självmorrd. För tre fyra år sedan skrev jag en sak som sammanfattade min dåvarande syn på kärlek:

Give a man hopes and dreams
make him live them,
as if they’d be real.
Crush them –
and you have done
unto him
the worst you can do.

Och i samma veva kunde jag inte sluta tänka på en sak George Orwell skrev:

If you want a
picture of the
future, imagine
a boot stomping
on a human face
— forever.

Och återigen den gamle Ekelöfs odödliga ord: ”Ge mig gift att dö eller drömmar att leva”.
Dessa Nietzscheanska ord har förföljt mig de senaste 15 åren.

Ekelöf, jag vet inte om jag skall tacka dig eller hata dig.

Nu ska jag ta en 20:a och hoppas däcka till sömns i sällskap med Richard Burton i hans sista roll i 1984. Sov gott, medlidare.

 

Och hoppas ni mår bättre  än jag denna torsdag. Och fredag. Och lördag. Och söndag.

För att parafrasera Sällskapsresan ”Måtte djävulen ta världen”

 

Aleksandr Pushkin – Life

Should your life betray or bind you –
Be not sad, nor mad at it;
On a gloomy day, submit;
Things will soon get better, mind you.

Future is the home of hearts.
Gloom is always in the present.
All is passing, all departs –
What is gone will then be pleasant.

Att det skall vara så svårt att tolka sin samtid

Det var ett tag sedan jag skrev i bloggen. Egentligen är jag ingen van bloggare som har ett behov att meddela mig med omvärlden vad jag fyller mina dagar med. Jag saknar dock Carpen, webbtidningen jag lade ner 2007 efter tio års aktivitet. Det måste vara ett rekord. Tio år är oerhört långlivat för en webbtidning. När Carpen var som mest aktiv, runt 2000, fanns det en uppsjö av dem som försvann en efter en.

Idag läser jag Politiskt Inkorrekt, Fria Tider sporadiskt  regelbundet och sedan finns det andra bloggar jag borde läsa oftare. Magnus’ Kapitel 109 är ett exempel. Eftertänksamt och sansat genomskådar Magnus samtida fenomen och djävulskap. Carpens bibliotek av reflektioner av samtiden finns fortfarande kvar för den som är intresserad (Olofs, Blexies, Holmas och Magnus’ material är särskilt läsvärt. Själv heter jag kort och gott ”red”).

Om Carpen varit aktiv idag hade det troligtvis funnits många krönikor och artiklar om Breivik, Åkesson, ND, NI invandringspolitik, den judiska mediakoncentration, The New World Order, Bilderberg och annat vi egentligen inte ska prata om utan bara nicka och bocka och göra piruetter och… ja, du förstår.

Idag har jag blivit en knegare. Sju till fyra varje dag. Jag har blivit det jag en gång befarade. Jag trivs dock alldeles utmärkt. Tio år har gått och de senaste årens självförvållade kaos har resulterat i omständigheter jag inte såg i kristallkulan år 2000. Läget är stabilt.

Men jävligt törstigt.

Titeln, nej,

Vardagens förnöjsamhetarméer dundrar på mot mitt håll och har min fångenskap som yttersta mål. Jag stretar emot, springer, men vill ändå motvilligt kapitulera till status quos trygghet. Nej nej säger min icke-konformistiska ådra och bankar mig i skallen med Sartres autentiska påk. Leta inte efter en vardag, låt den komma inifrån.

”‘Kärlek’ är…”

Jag kan fira på tusen sätt men…

… vet inte ett enda alkoholfritt sådant. Hur fan skall jag fira utan ett glas härlig whisky i handen och ett dussin gyllene flaskor med det välsmakande elixiret vid min sida?

Seriöst: hur fan gör man?

Fantastiskt vackert på alla upptänkliga sätt.

Det går bra nu. Riktigt bra. När ska det gå åt helvete igen?

När lyckan ler utan illvilja och tillvaron nu plötsligt bländar mig av all framgång – fast heltidsanställning på übertrevligt arbete (!) – vaknar den före detta stora pessimisten i mig och yttrar en mastodontisk empirisk sanning: när allt går som bäst för dig är risken att du sabbar allt som allra störst.

För så har det varit hittills i mitt 36-åriga liv. Lycka är ett tillstånd jag inte är van vid. Jag är som en vilsen trevande tonåring och vet inte riktigt vart jag skall ta vägen. Jag tycks behöva någon som i lyckan visar mig en väg till bestående lycka, för här vet jag överhuvudtaget inte vad jag gör.

Många missbrukare före mig, främst alkoholister, har kommit till insikten att man måste se upp litet extra när man börjar känna sig bekväm i nykterheten. Missbrukarjaget har en enormt stark övertalningsförmåga och plötsligt sitter man där med flaskan igen. Inte för att dränka några sorger, utan för att fira. Bakvänt, korkat och tyvärr jävligt vanligt.

Bertrand Russell kommer att få vara min guide ett tag framöver då jag dammar av hans ”Hur nutidsmänniskan blir lycklig”.

All or nothing

Jag har aldrig kunnat se mig själv som en ”alkoholist”, numera ”nykter alkoholist”. Epitetet är för all del inte missvisande, men den ger mig en bild av en människa som tidigare satt ensam på en parkbänk med en hållning som ett stort C men nu begravt sponken för gott och fått ny bostad, nya framtänder och återupptagit kontakten med sina barn.

Den gubben är inte jag.

Jag är för all framtid behäftad med en beroendepersonlighet. Allt eller inget är det som gäller. Jag kan inte längre bara dricka de två ölen på den numera obligatoriska after work-träffen. Förr kunde jag, men kommer kanske aldrig att göra det igen. Ska det drickas så ska det fanimej kännas. Alkoholen ska skaka liv i den trasiga själen och lyfta den till höjder den annars försöker treva sig upp till i makligt tempo men aldrig når. Ska det älskas ska inte bara hela hjärtat vara med utan hela jävla bröstkorgen och alla sinnen (nu menar jag inte ”älska” i betydelsen knulla).

Det finns inget lagom i min värld. Jag har letat efter lagom i flera år, men ännu inte funnit det. Nej, full fart framåt utan pardon! Det är jag. Antingen det eller lås in mig i garderoben och låt mig bara få vara.

Jag har inget till övers för halvmesyrer. Om jag så skall gå till Nordpolen för att utföra en uppgift som ålagts mig beger jag mig med raska steg dithän, och om uppgiften är ett halvt misslyckande – då är allt förgäves. Jag tillhör inte typen som efter halva färden kan stanna upp och glädjas åt sträckan som tillryggalagts.

När jag fastnade i alkoholberoendet nådde jag periodvis Nordpolen varje kväll. Första kvällen njöt jag för en hel bataljon. Den andra, tredje, fjärde… då var det istället ofta nära att Sankte Per med ett hånflin avvisade mig från en plats hos majoriteten.

Det är inte alltid roligt att vara jag. Men att vara död är aldrig roligt.

”Sanningen”, beroende på humörform, har en tendens att hån/fånstirra en i vitögat.

Här undviker jag stan för att delvis slippa uteserveringar och dess gissel, och kommer hem och vad hittar jag parkerat mitt på min gata? Det är inte Rom alla vägar leder till…

Snälla, någon – vemsomhelst – frys ner mig idag och tina upp mig när sommar, solsken, öl- och vinläskande tjusiga flickor i vackra färger driver mig närmare Systembolagets portar. Väl där kommer jag ta mina sista steg lika stapplande som mina första.

Låtom det icke ske.

Jag ropar ibland hellre efter Marinetti än Heidenstam

I Sverige gör vi svenskar, alltså nysvenskar exkluderade, det mesta bara efter tillåtelse och vedertagna  regler. Imorgon är vi litet extra konformistiska och tillrättalagda. Då demonstreras det på den enda dagen då det enligt förlegad tradition är OK att säga bu istället för att sälla sig till det alltid lika illaluktande ledet. Att alltihop är en oxymoron, väcker det inga tankar ens hos fanförarna?

Jag må vara konservativ i mångt och mycket, men understundom hittar jag i traditioner ingen som helst livslust eller inspiration. Jag ropar ibland hellre efter Marinetti än Heidenstam, och räds alltmer framtiden.

Framtidsoron är emellertid behäftad med fler illscenarion än så. Och bland dem finns det nya traditioner som pådyvlas oss och som skall intagas med god aptit. Men det är en annan historia.

Bland marionetterna med plakat kommer jag aldrig att synas den 1 maj. En protest skall komma ur ursinne och vantrivsel , inte ledsagad konformism.

 

Insikter på dödsbädden

När vi ligger på dödsbädden tror jag att alla har en person vi med lätthet kan säga var vårt livs kärlek. Inte nödvändigtvis den vi var gift eller sambo med under många många år. Vi kan ha haft många relationer, långa som korta, lycklig och olycklig kärlek, och av dessa är det just en som ännu lever kvar.

Så när vi ligger där och dör av ålderdom och får frågan vem var ditt livs kärlek? kan vi uppbåda vårt sista leende och yppa ett svar – kanske det första genuint ärliga – som kommer direkt från hjärtat.