För nästan exakt ett år sedan skrev jag detta:

Jag vaknar upp mitt i natten med vetskapen att jag gjort det värsta misstaget i mitt liv. Jag är ett monster. Ett monster av ånger och ruelse. Jag lyssnar på 80-talshits och försöker släta över mitt monstruöst dåliga samvete med nostalgi. Det går inte så bra. Snart lyssnar jag på Sigur Ros och sköjer ner det med monstruösa mängder jack, precis som förr i tiden för att döda ångest, nu för att döda det dåliga samvetet jag bara har mig själv att skylla för.

JD och en hela Grant’s. Men det gör det hela inte bättre. Jag ska ju vara på bättringsvägen. Ordna upp livet o få praktik som GD. Just nu tar högoktanen över.

Imorgon, dvs om 7 timmar, kommer jag lida kungligt. Svettas, ha ångest och ångra vad jag ställt till med.Inte bara för bakrusångest. Utan för vad jag gjort mot *** och ***. Sveket. Det stora sveket.

Fuck vad jag saknar dem.

Jag häller upp en10:a? 12:a? 15 cl? Gulp. Ner slank den. Den finns inget sämre sätt att döda ett dåligt samvete än med sprit. Ren sprit. Men just nu tillstår inget annat. Ringa 112? Bli Inlagd? Nej tack

Plötsligt, i detta tillstånd, kommer jag att tänka på den enskilda kvinnans ondska. Jaja, det är alltid synd om den som dricker, men faktum är att all genuin ondska, kyla och djävulskap jag upplevt i mina miserabla dagar har varit genom eller på grund av kvinnor. Lyckligtvis är hon, ämnet för allt detta mitt misogyna hat, idag död genom självmorrd. För tre fyra år sedan skrev jag en sak som sammanfattade min dåvarande syn på kärlek:

Give a man hopes and dreams
make him live them,
as if they’d be real.
Crush them –
and you have done
unto him
the worst you can do.

Och i samma veva kunde jag inte sluta tänka på en sak George Orwell skrev:

If you want a
picture of the
future, imagine
a boot stomping
on a human face
— forever.

Och återigen den gamle Ekelöfs odödliga ord: “Ge mig gift att dö eller drömmar att leva”.
Dessa Nietzscheanska ord har förföljt mig de senaste 15 åren.

Ekelöf, jag vet inte om jag skall tacka dig eller hata dig.

Nu ska jag ta en 20:a och hoppas däcka till sömns i sällskap med Richard Burton i hans sista roll i 1984. Sov gott, medlidare.

 

Och hoppas ni mår bättre  än jag denna torsdag. Och fredag. Och lördag. Och söndag.

För att parafrasera Sällskapsresan “Måtte djävulen ta världen”