Lite om året som gått
Någon sade att optimisten inväntar nyårsaftonens tolvslag för att fira det nya året, pessimisten inväntar tolvslaget för att försäkra sig om att det gångna året verkligen är över.
Jag känner igen mig i den pessimisten allt som oftast. Julen förknippar jag med ångest, befogad sentimentalitet och betungande nostalgi. Nyårsafton, då man enligt gemene mans mikrokosmos, bör spricka ut i glada tillrop och klistra på ett leende under denna festivitas afton. Jag har av förklarliga inte så mycket att le åt en kväll som är så starkt förknippat med inmundigandet av alkoholhaltiga drycker. Önskar jag kunde känna den där oforcerade glädjen andra lyckas tillämpa, men utan ruset av (ja, nu skall jag namedroppa) Elmer T Lee, Buffalo Trace, Rock Hill Farms, Wild Turkey rare Breed, Highland Park, Ardbeg och Balvenie kan jag detta året inte uppbringa den glädjen. Stunderna som borde vara fulla av framtidshopp, en tillförsikt och försiktig optimism, faller platt till marken som en hostslemmig bakfylleloska.
Den 14 februari 2012 är det ett år sedan jag drack. Då blir jag ett år gammal, som det heter. Just nu känns det kommande ettårsfirandet mest som ”Jaha, där förlorade jag 365 dagar” och inte alls som något positivt. Som någon sa “Det bästa med att vara nykter innebär att man får livet tillbaka. Det värsta är att man får sitt eget liv tillbaka.” Villrådig, i ett existentiellt träsk. Precis där jag egentligen alltid varit emedan jag nu saknar bedövningsmedlet med vilket vi uthärdar livets operation.
Några saker jag lärt mig under året: Om mig själv har jag lärt mig att om det är något jag innerligt och med glödande furiositet hatar mer än trångsynthet är det foglighet. Den valhänta låt-gå-mentaliteten som underkuvar sig vadhelst som slängs i ansiktet av fruktan att uppröra motparten. Människor som blivit hunsade och upphöjt det till normalitet, medvetet eller omedvetet. Nu syftar jag inte på misshandlade kvinnor som fortsätter leva under förtryck för att de på ett Vem är rädd för Virginia Woolf-liknande sätt inte känner till ett annat sätt att fungera, utan den vardagliga, ofta subtila formen av foglighet. Den ryggradslöshet, själlöshet, vekhet och föraktlighet jag har i åtanke när jag tänker på denna foglighet är i många fall värre än trångsynthet. Och jag är tämligen övertygad om att vid minst ett tillfälle under 2012 kommer jag att explodera i raseriutbrott då min gräns – som är oerhört generös – överskridits.
Egoismen regerar: Det är ingen slump att jag någon gång i 20-årsåldern började intressera mig för Thomas Hobbes verk. Du vet, han som myntade uttrycket att människan i naturtillståndet lever i ett allas krig mot alla. Man är sig själv närmast och ser alltid först till sina egna behov. Detta må vara ren självbevarelsedrift, men när principen appliceras på vardagslivet, och där egoismen dessutom förses med knivar man gärna hugger andra i ryggen med, är det ett förhatligt beteende. När egoismen blir till den judiskstinkande ormsnikenheten mår jag jävligt, jävligt illa.
Men det har ju också hänt positiva saker under året!
Kronprinsessan väntar barn.
