Jag känner igen mig i den pessimisten allt som oftast. Julen förknippar jag med ångest, befogad sentimentalitet och betungande nostalgi. Nyårsafton, då man enligt gemene mans mikrokosmos, bör spricka ut i glada tillrop och klistra på ett leende under denna festivitas afton. Jag har av förklarliga inte så mycket att le åt en kväll som är så starkt förknippat med inmundigandet av alkoholhaltiga drycker. Önskar jag kunde känna den där oforcerade glädjen andra lyckas tillämpa, men utan ruset av (ja, nu skall jag namedroppa) Elmer T Lee, Buffalo Trace, Rock Hill Farms, Wild Turkey rare Breed, Highland Park, Ardbeg och Balvenie kan jag detta året inte uppbringa den glädjen. Stunderna som borde vara fulla av framtidshopp, en tillförsikt och försiktig optimism, faller platt till marken som en hostslemmig bakfylleloska.

Den 14 februari 2012 är det ett år sedan jag drack. Då blir jag ett år gammal, som det heter. Just nu känns det kommande ettårsfirandet mest som ”Jaha, där förlorade jag 365 dagar” och inte alls som något positivt. Som någon sa ”Det bästa med att vara nykter innebär att man får livet tillbaka. Det värsta är att man får sitt eget liv tillbaka.” Villrådig, i ett existentiellt träsk. Precis där jag egentligen alltid varit emedan jag nu saknar bedövningsmedlet med vilket vi uthärdar livets operation.

Några saker jag lärt mig under året: Om mig själv har jag lärt mig att om det är något jag innerligt och med glödande furiositet hatar mer än trångsynthet är det foglighet. Den valhänta låt-gå-mentaliteten som underkuvar sig vadhelst som slängs i ansiktet av fruktan att uppröra motparten. Människor som blivit hunsade och upphöjt det till normalitet, medvetet eller omedvetet. Nu syftar jag inte på misshandlade kvinnor som fortsätter leva under förtryck för att de på ett Vem är rädd för Virginia Woolf-liknande sätt inte känner till ett annat sätt att fungera,  utan den vardagliga, ofta subtila formen av foglighet. Den ryggradslöshet, själlöshet, vekhet och föraktlighet jag har i åtanke när jag tänker på denna foglighet är i många fall värre  än trångsynthet. Och jag är tämligen övertygad om att vid minst ett tillfälle under 2012 kommer jag att explodera i raseriutbrott då min gräns – som är oerhört generös – överskridits.

Egoismen regerar: Det är ingen slump att jag någon gång i 20-årsåldern började intressera mig för Thomas Hobbes verk. Du vet, han som myntade uttrycket att människan i naturtillståndet lever i ett allas krig mot alla. Man är sig själv närmast och ser alltid först till sina egna behov. Detta må vara ren självbevarelsedrift, men när principen appliceras på vardagslivet, och där egoismen dessutom förses med knivar man gärna hugger andra i ryggen med, är det ett förhatligt beteende. När egoismen blir till den judiskstinkande ormsnikenheten mår jag jävligt, jävligt illa.

Men det har ju också hänt positiva saker under året!
Kronprinsessan väntar barn.

“Everything that happens today in the world has to do with the Zionists… American Jews are behind the world economic crisis that has hit Greece also.”

Jag vill se en motsvarande lista för de tio värsta svenska landsförrädares uttalanden.

Hur gubbsjukt det än må låta hade jag och mina partners in crime en känsla av vad som var rätt och dess konsekvenser. Idag tror jag på allt och intet. Det finns inget förtroendeingivande i dessa sjtärtparfymerade och korrekt modemässigt klädda skithål, även om de har ambitioner. ”En föredetting som inte vågar se potentialen hos den kommande generationen”, må de säga. Mycket möjligt, men inte desto mindre sant.

Västerlandets undergång har diskuterats länge. Vad som är avgörande, vilka indikationer man bör vara varse och vilken taktik som bör verkställas. Spengler må ha varit före sin tid, men vad hade han sagt om han sett dagens Europa? Jag gissar på att han skjutit skallen av sig i ren desperation över vetskapen att nu finns det ingen återvändo.

Idag har vi en övre skolgående generation som får lära sig fördelarna med multikulturalism, men som fördöms om de påpekar så lite som en enda nackdel med densamma. Demokrati hej å hå. Demokrati av idag är detsamma som hundraprocentig acceptans och hundraprocentig intolerans mot minsta förbehåll mot det accepterade.

Vilken skön ålderdom vi har att vänta.

Acceptansen av idag har nått rekordhöjder i det avseendet att det tillåter det oacceptabla, och i sin mjukglassdresserade kostym har den inte kraft ens att höja sin röst ens emot de mest uppenbara förbrytelser. Den tiofaldiga cocktailen accepteras som gemen, och inte en jävel i Stockholm rynkar på ögonbrynen. Men det är så klart, när dessa dinosaurier är döda har de inget ansvar, bara historien har att bevisa för dem de ödesdigra konsekvenser deras sk ”politik” medförde.

Framtiden är ett svart hål. Bara de blinda erhåller en bit av den bräckliga och eftertraktade varan lycka.

JD och en hela Grant’s. Men det gör det hela inte bättre. Jag ska ju vara på bättringsvägen. Ordna upp livet o få praktik som GD. Just nu tar högoktanen över.

Imorgon, dvs om 7 timmar, kommer jag lida kungligt. Svettas, ha ångest och ångra vad jag ställt till med.Inte bara för bakrusångest. Utan för vad jag gjort mot *** och ***. Sveket. Det stora sveket.

Fuck vad jag saknar dem.

Jag häller upp en10:a? 12:a? 15 cl? Gulp. Ner slank den. Den finns inget sämre sätt att döda ett dåligt samvete än med sprit. Ren sprit. Men just nu tillstår inget annat. Ringa 112? Bli Inlagd? Nej tack

Plötsligt, i detta tillstånd, kommer jag att tänka på den enskilda kvinnans ondska. Jaja, det är alltid synd om den som dricker, men faktum är att all genuin ondska, kyla och djävulskap jag upplevt i mina miserabla dagar har varit genom eller på grund av kvinnor. Lyckligtvis är hon, ämnet för allt detta mitt misogyna hat, idag död genom självmorrd. För tre fyra år sedan skrev jag en sak som sammanfattade min dåvarande syn på kärlek:

Give a man hopes and dreams
make him live them,
as if they’d be real.
Crush them –
and you have done
unto him
the worst you can do.

Och i samma veva kunde jag inte sluta tänka på en sak George Orwell skrev:

If you want a
picture of the
future, imagine
a boot stomping
on a human face
— forever.

Och återigen den gamle Ekelöfs odödliga ord: ”Ge mig gift att dö eller drömmar att leva”.
Dessa Nietzscheanska ord har förföljt mig de senaste 15 åren.

Ekelöf, jag vet inte om jag skall tacka dig eller hata dig.

Nu ska jag ta en 20:a och hoppas däcka till sömns i sällskap med Richard Burton i hans sista roll i 1984. Sov gott, medlidare.

Och hoppas ni mår bättre  än jag denna torsdag. Och fredag. Och lördag. Och söndag.

För att parafrasera Sällskapsresan ”Måtte djävulen ta världen”

Future is the home of hearts.
Gloom is always in the present.
All is passing, all departs –
What is gone will then be pleasant.

Idag läser jag Politiskt Inkorrekt, Fria Tider sporadiskt  regelbundet och sedan finns det andra bloggar jag borde läsa oftare. Magnus’ Kapitel 109 är ett exempel. Eftertänksamt och sansat genomskådar Magnus samtida fenomen och djävulskap. Carpens bibliotek av reflektioner av samtiden finns fortfarande kvar för den som är intresserad (Olofs, Blexies, Holmas och Magnus’ material är särskilt läsvärt. Själv heter jag kort och gott ”red”).

Om Carpen varit aktiv idag hade det troligtvis funnits många krönikor och artiklar om Breivik, Åkesson, ND, NI invandringspolitik, den judiska mediakoncentration, The New World Order, Bilderberg och annat vi egentligen inte ska prata om utan bara nicka och bocka och göra piruetter och… ja, du förstår.

Idag har jag blivit en knegare. Sju till fyra varje dag. Jag har blivit det jag en gång befarade. Jag trivs dock alldeles utmärkt. Tio år har gått och de senaste årens självförvållade kaos har resulterat i omständigheter jag inte såg i kristallkulan år 2000. Läget är stabilt.

Men jävligt törstigt.

Seriöst: hur fan gör man?